Graviditeten var ganska lindrig, jag hade sammandragningar tidigt o lite foglossning mot slutet. Men jag var stark o vältränad o höll i gång ända tills veckan innan hon anlände:).
Ett par dagar innan fick jag första symptomen på att förlossningen var på gång då slemproppen släppte. (det som sitter runt livmodermunnen för att skydda fostret mot uppåtgående infektioner) Jag minns att jag gick o smög med det som min lilla hemlighet:)...
Förlossningen startade på natten. Jag var upp på toa o då blödde jag jättekraftigt. Jag smög till telefonen (Stefan sov) och ringde rådgivningen o de tyckte jag skulle åka in. När jag gick in i sovrummet för att väcka Stefan gick vattnet o nästan omgående började värkarna komma. Stefan gjorde sig ingen brådska utan skulle äta mat först. (som han alltid har gjort innan vi åkt på alla mina förlossningar... Med nr 2, Albin gick det så otroligt fort, han kom nästan på parkeringen, men Stefan hann äta sin mat innan...) Jag hade tre-fyra värkar i bilen på vår 5 min resa till sjukhuset. Väl på sjukhuset blev det en kämpig förlossning då jag var förstföderska o hon var stor (4440 g) och dessutom låg lite fel. Hon kom ut med bakhuvudet först istället för hjässan. Men det är lustigt det där... sån otrolig smärta som man har under förlossning -är som bortblåst sekunden efter barnet är fött! Och vilken belöning man får sen:)...
Är det verkligen hon på den första bilden? helt sjuk lik din minsta ju :) syns vem som är pappan!
SvaraRaderakram
Jamen det är ju det jag har sagt hela tiden:)... Jag hade ju tom en tävling på bloggen där läsarna fick gissa vem som var vem och tom släkten gissade fel!... :) Vi ser inte skillnad på vissa bilder där de båda är riktigt små. Det roliga är att de är inte bara lika till utseendet, utan även minspel och personlighetsdrag och humör! Det känns nästan som att uppleva Aminas barndom igen genom Melker... :)
SvaraRadera