Vår lille Albin; EDIT: nu funkar länken.

Jag har inte berättat om vårt barn Albin på min nya blogg. Jag går igenom gamla bilder o stötte på bilderna på Albin från 2004. Vårt andra barn som bara blev 3 veckor gammal o dog i en kromosomrubbning som heter Marden Walker syndrom.

Jag kopierar min text rakt av från min gamla profil på Coach Online där kan ni läsa mer.

"Hösten 2003 blev jag gravid igen, men den här gången gick det inte bra. Januari 2004, strax efter det att det var för sent att göra abort, fick vi besked av läkarna att barnet kunde vara sjukt eftersom det inte växte. Fostervattensprov togs, men där fanns alla kromosomer på plats. Läkarna stod helt frågande. Och barnet växte fortfarande inte som det skulle. Ultraljud gjordes ungefär 1g/v och man kunde se att han (nu visste vi efter fostervattensprovet att det var en kille) hade ekotäta njurar, klumpfötter och två kärl i navelsträngen. Vad innebar då detta? Ingen visste, njurarna behövde inte tyda på någonting och fötterna var man inte säker på om det överhuvudtaget var klumpfötter. Navelsträngen då? Ingen visste. Det kunde vara ett allvarligt fel, han kanske inte överlever fram tills förlossningen, eller han kanske är helt frisk.

Tuff tid
Detta var en fruktansvärt mörk tid i våra liv. Jag blev sjukskriven och vi stöttade varandra så gott vi kunde. Hade jag ett monster i magen? Fanns det något jag kunde äta som jag kunde döda barnet så jag slapp allt det här? Var allt det här mitt fel? Hade jag inte stressat på tok för mycket?... massor av frågor snurrade i min hjärna. Träningen fungerade mycket som terapi för mig under denna tid, även om det inte blev lika ofta och på samma nivå som under min tävlingstid. Och ju längre tiden gick, ju mer hoppades och inbillade man sig att allt är nog ändå bra. Magen växte ju, han sparkade där inne. Hårt. Nej, inget är nog fel…

Förlossningen
12 april efter att jag städat hemma, fick jag värkar, 3 veckor för tidigt. Och fort gick det, krystvärkarna kom på en gång och Stefan körde i 120 genom stan mot rött ljus och jag födde honom nästan på parkeringen. Jag kom nätt o jämt upp på förlossningsbordet, så pluppade han ut. 1920 gram. Albin. Han var jättefin. Såg inte alls sjuk ut. Nu började det riktiga helvetet. Han undersöktes flera ggr varje dag, blodprover, röntgen, ultraljud. Och varje gång de pillade med honom blev han så stressad så att hjärtat nästan stannade. Hos mig och Stefan var han lugn.
Marden Walker syndrom
Ingen sa nånting, det bara konstaterades det ena efter det andra, han har hål i hjärtat, han hans njurar fungerar inte, han har sneda fötter, men det är inte klumpfötter, det är inget fel på hjärnan, bla bla bla. Ja men vad betyder allt det här???? Vad händer nu? Jag tordes inte fråga. Jag ville inte veta. Förrän en kväll när jag var ensam där på avd 10 och hade honom på bröstet under filten. Jag hade studerat honom, hade han inte lite konstiga ögon? Såg han inte lite annorlunda ut?... Jag frågade en av barnmorskorna om hon såg när hon tittade på honom att han var annorlunda? ”Jo, sa hon, det kände jag direkt första gången jag höll honom, att här står något inte rätt till”. Poletten började trilla ner. Min son är sjuk! Riktigt jäkla allvarligt sjuk! Jag åkte hem till Stefan och sa att i morgon får du åka till Albin, jag vill inte dit. Och jag gick en morronpromenad innan frukost, ”jag måste komma iform, jag har inte tid att sitta hos Albin” Tankarna var helt sjuka! Någon slags försvarsmekanism som slog på? Stefan talade vett med mig och redan kvällen efter var jag hos Albin igen och han låg och snosade hos mig. När han var 1½ vecka gammal var vi till Göteborg och pratade med en genetiker, han konstaterade att han led av Marden Walker syndrom. 1/100 000 drabbas per år. Utgången är dödlig. Han rekommenderade oss att ta med honom hem från sjukhuset och få ha honom hos oss i hemmiljö sista tiden. Den 2 maj dog Albin.

Livet efter Albin
Livet därefter var som i ett töcken. Mitt i alltihopa hade vi dessutom en vattenskada i vårt relativt nyinköpta hus, som vi själva fick renovera och kosta på. På något sätt underlättade det att ha fullt upp med att bryta upp golv, jobba, träna, skotta sågspån, ta hand om vår dotter Amina osv. Man hann inte tänka så mycket. Jag kände mig ändå hela tiden ganska stark, jag var aldrig nära att tappa fotfästet. Jag tror att om man har en stark grund att stå på och mår bra i sig själv så klarar man ganska mycket. Tiden gick. Vi fick också missfall på hösten. Jag började arbeta...."

Läs mer på: http://www.coachonline.org/ViewPage.aspx?id=58