Att dra en dräneringsslang o få dottern att spy...

Okej, en av slangarna är borta. Skönt. Men det var allt annat än skönt när hon drog bort den. Den ligger diagonalt över magen (i magen) så jag kände hela vägen hur hon drog ut den. Sved som attans. Bläh. O i morron ska de andra tas! Usch.
Igår var Stefan o Amina här. Amina är nästan löjligt känslig mot blod o sånt. Ganska snart blev hon alldeles blek o Stefan frågade om hon var sjuk. Hon sade ingenting utan stod vid spegeln vid tvättfatet en stund. Vi tänkte inget på det utan fortsatte prata. Till slut sa hon "jag vill att ni slutar prata om det" så spydde hon i tvättfatet! Jag reflekterade knappt vad vi pratat om, men det var ju uppenbarligen sjukhusgrejer jag berättat om och så såg hon väl dräneringsslangarna... Stackars gumman, kämpade tappert o sa inget. Jag saknar dom, att va på sjukhuset är verkligen ingen hit. Antar att det är ett bra tecken att jag känner så?